Category Archives: Kicki-tankar

Att försöka sig på detta igen.

Det blev visst tyst i månader här.
Kan ju inte påstå att det var meningen, men helt plötsligt slutade wifi på den bärbara datorn att fungera, och jag som är otroligt oteknisk när det kommer just till sånt, orkade inte bry mig. Våren och sommaren tog musten ur mig, det har varit en känslomässig berg- och dalbana och energin har varit väldigt låg. Fick t.ex. halsflussen två ggr på mindre än en månad, så jag var riktigt dålig båda gångerna.
Bilen gick sönder och ja, det ekonomiska blev väl hängande lite där över allt. Så ja. Det har liksom funnits annat att fundera på än att låta orden flöda. Men vem vet, kanske är jag tillbaka nu?

Vad har vi gjort då?
Jag har fotograferat två bröllop, haft en skön semester, sett hur Philip gått från liten bebis till en liten kille som kan kommunicera i ord och tecken. Jag har gått från blond, till mörk, till blond, till mörk och till blond/silver igen. Mitt stackars hår, att det ens finns kvar 😀 Jag har börjat fundera på framtiden inom jobb, hängt med lite hästar, fotograferat minimalt. Har varit med i en intervju på en engelsk sida om spelande, samt blivit intervjuad för en engelsk tidning om stridsvagnar. Vet att de flesta av er inte förstår, och det behöver ni inte heller, men ja, stridsvagnsspel är ju en hobby nu för tiden.

Lite bilder har jag att bjuda på visserligen, men de ligger i kronologisk Oordning 😉 Och så har den lille fyllt år med. Hela 2 år firades förrförra helgen, och han skrattade ikapp med sången, blev tokig i tåget som han fick och åt kex i överflöd. Det är en bestämd liten Philip som visar sina viljor när han vill något annat än jag själv och det uppstår ofta… eh… olika meningar om man t.ex. bör äta godis till frukost eller inte.

Att ha midsommar och massor med valpar.

Och så blev det midsommar. Enligt tradition var vi i Hedared, dock hos mamma och pappa denna gången. Förra året byggde de en inglasad altan, så de hade dukat upp alla möjliga läckerheter när vi anlände vid lunch. Det åts sill, chili-brie, färskpotatis, gräddfil, Jennies fantastiska köttbullar, gott bröd och olika röror. Philip lekte mest med sitt tåg och vi testade även vad som händer om man stoppar ner en Mentos i en Cola Zero-flaska. Det blev en ganska kraftig reaktion och det sprutade Cola lite här och var. Vid 15 åkte vi till Sandhult där vi firade midsommar i ösregn, Elias tog lotter för alldeles för mycket pengar och vi fikade hembakade kanelbullar och drack kaffe. Nytt för i år var ju att familjen Svensson-Svensson fått en ny familjemedlem, lilla Roffe, som jag gick och bar på medan de andra var inomhus och fikade. Han har redan snärjt mitt hjärta, han är så liten, så cool och framför allt framåt. Älskar hur positiv och lugn han är i nya miljöer. Hur söt kan man vara egentligen?
Efter Sandhult blev det ännu mer fika, jordgubbarna som jag varit på Ica Maxi och köpt alldeles för tidigt på morgonen skulle avnjutas. Jag hade även passat på att baka en vitchoklad-cheesecake (ni vet, en sån man gräddar i ugnen istället för att frysa in) och den var sååååå god. Gjort den en gång innan till jobbet, och då slukades den på bara några minuter. Jag var tvungen att ta två bitar denna gången, så god var den. Och medans kvällen kröp närmre drack vi lite bubbligt vin, skrattade åt alla-barnen-skämt och njöt av att kunna sitta inne fast ändå ute med tanke på mammas altan.
Hedared på midsommar, precis som det ska vara.

Annars har det inte hänt så mycket mer denna helgen; vi har mest slappat och bara varit. Egentligen kliar det i mig av irritation av att inte göra något, men eftersom vi har semester så försöker jag acceptera att det är lugnt tempo som gäller, framför allt när det verkligen ÖSER ner regn utanför…

Enda som jag orkat göra är idag är att titta på polisen som hämtat en cykel hos oss som vi hittade på Kransmossen häromdagen (Elias var eld och lågor, han fick hjälpa till att ta anmälan och slå på sirenerna på polisbilen!) och träffa min vän Nadia som även hon skaffat sig en valp, dock en Aussie-valp.
Det finns verkligen inget finare än en aussie-valp och om några år hoppas jag att jag faktiskt har möjlighet att skaffa mig en egen igen. Det drar liksom lite i tarmen igen, även om det dröjer länge.

Här är Humla, O´Mullan´s Elected Ice Cream:Det finns verkligen ingenting som är sötare än valpar, och framför allt aussie-valpar.
Japp, det var lite av vår midsommarhelg.
Imorgon åker M till Stockholm för lite fackligt arbete och jag och barnen fortsätter att ha lite sommarlov.

Om man skulle ta och sparka igång denna sida igen?

Jag vet inte om det där med att blogga är någonting för mig nu för tiden.
Att vara tvåbarnsmamma, heltidsarbetande och samtidigt få vara mig själv är krävande, även om det är kul på annorlunda sätt.
Efter att jag kom hem från Lissabon har allt gått i ett och jag har inte riktigt hängt med i svängarna från dag till dag.

Jag jobbar en hel del, att ha en karriär har aldrig varit något jag varit speciellt intresserad av. Eller rättar sagt, jag har nog aldrig riktigt vetat vad jag vill, men nu börjar det klarna lite. Min chef har verkligen hjälpt mig att utvecklas, han har berömt mig när det behövts och han har skällt på mig när jag varit tankspridd och oorganiserad.
Att driva saker framåt har blivit en del av mitt liv, jag som alltid varit den som bara startat projekt men aldrig slutföljt dem.
Jag försöker använda mig av det jag lär mig i jobbet även på hemmaplan, men jag är ack så mycket mer slarvig med mig. Tyvärr.
Men men, det kommer säkert det med.
Jag har inte varit ute på promenad alls de senaste månaderna i princip, jag orkar inte. Huvudet är helt slut.
När 2 veckors semester börjar klockan 16.30 på fredag så tänker jag att det får bli ändring på det.
Min kropp gör ont, jag har några extrakilon som skaver och min hållning är värre än en säck potatis.
Jag vet vad jag vill, men jag vet inte vart jag ska börja bara.

Jag har börjat fotografera igen lite smått, främst åt andra dock.
Te.x ett nystartat skomärke, balfotografering (där jag lyckades tapetsera hela min rumpa i ett stort bilduppslag i BT), jag har träffat brudpar som jag ska föreviga i juli och jag blir lika spänd och nervös för varje gång någon vill att jag ska hjälpa dem med något. Lilla jag.
Skrämmande och spännande på samma gång.
Jag ger dem bara bilder hur jag ser världen, hur mina ögon uppfattar omgivningarna. Det finns inget rätt eller fel i mina bilder, det är så jag gör det liksom.

Annars försöker vi tillbringa tid som familj (som t.ex. att vara nere på stan på nationaldagen och bada i vattnet vid Orangeriet) och få livet att fortsätta rulla och hitta den tråkiga men ack så viktiga balansen för oss alla.

Dagen innan Mats fyllde 38 år blev han friskskriven från psykologen och räknas numera som ”frisk”.
Han kommer troligtvis fortsätta att äta medicin resten av livet, men det rör mig inte i ryggen, så länge han fungerar som han gör nu. Han skrattar med hela hjärtat, rör sig på ett annat sätt, och även om han är gråhårig i skägget så han inte längre grå i ansikte och själ; tvärt om.
Du gjorde det älskling, trots att jag hade många och långa perioder där jag inte ens hade en gnutta hopp.
Glädjetårar rullar ner för mina kinder när jag skriver detta.
Eller regndroppar som Elias kallade det häromdagen, så vackert och mycket mer beskrivande än jag någonsin hade kunnat komma på.

Elias förresten.
Som ni förstår har Elias gått från att vara en lill-pojk till en lång, klok kille som ställer de där ”varför”-frågorna för att han vill veta grunden till allt.
Igår t.ex. blev vi vittne till en bilolycka, och han var nyfiken på vad som orsakat det.
Hade någon tittat på sin telefon, hade någon suttit och dröm, hade den som körde somnat?
Det är en väldigt och oerhört smart kille, som lägger ihop det mesta, samtidigt som han är ordentligt busig och testar både gränser och tålamod.
Mitt tålamod har aldrig varit speciellt välfyllt, men man lär sig allt eftersom.

Ikväll ville han stanna uppe lite längre än lillebror, han ville titta på Sommarlov på läsplattan och äta popcorn. Och vem kan säga nej till det? Medan P somnade på ovanvåningen satt Elias nydushad i soffan och mös med sin mamma.
Mitt hjärta slog lite extra då.
För Elias har alltid Mats varit den viktiga men sedan jag kom tillbaka från Portugal så har vi skapat ett helt annat band med varandra, och jag älskar det.

Och Philip då?
Den väldigt fartfyllda lillebrorn har helt plötsligt hittat sin plats i familjen, han kramas, pussas, påpekar rutiner. Han är minst lika fascinerad av tåg som sin storebror var i samma ålder och nåde den som tar hans elektriska tåg ifrån honom. Han är otroligt charmig, är lika oblyg som resten av grabbarna i familjen B, och skrattar högt åt nysningar och andra kroppsljud. Bästa humorn med andra ord.
Och en hunger som aldrig sinar.
På förskolan får jag rapporter om att han ibland till och med puttar bort andra barn när det är fruktstund.

Ja, det blev visst en bra familj av oss med, och nu har vi resten av livet att fortsätta med.
Tillsammans med en frisk pappa som nockade hjärnspökena totalt. 

Status från Lissabon.

unnamed (5)En liten lägesuppdatering från Portugal kanske vore på sin plats?
Just nu är det lördag, klockan 7.30 en lördagsmorgon.
Jag har varit här sedan sen måndag/tidig tisdag och har mestadels jobbat, sovit, druckit lite vin och promenerat. Jag bor i ett område där det mest är företag, så det finns inte så jättemycket att se. Det allra bästa är dock vattnet. En stor flod/bukt som är så stor att det knappt går att se med blotta ögat över på andra sidan, och bron som ni ser där borta är väldigt lång, går hela vägen över till andra sidan.
Hur gick resan då?
Jo, den var lite stressig med byte i Amsterdam och jag var orolig att min väska inte skulle hinna med, men efter att ha irrat runt en stund på flygplatsen i Lissabon så hittade jag den och fick sedan ställa mig i kö för att få en taxi.
Jag var inte allt för munter vid den tiden på natten, och behöva stå i en kö, precis som till åk-attraktionerna på Lisaberg, gjorde inte min huvudvärk mindre.
Men fram kom jag till slut, och jag somnade gott.

Vädret har varit typiskt april enligt de jag jobbar med. Inte jättevarmt, inte jättemycket sol och ganska blåsigt.
Det är klart kallare än vad jag förväntat mig, men idag, lördag hoppas jag på att få promenera och få lite mer sol än 2 timmar häromdagen efter jobbet. unnamed (6)Det är så stort här. Stort och mycket att ta in, och maten är lite av ett slag för sig. Mycket friterat, smördeg och lite mer friterat. Om man vill ha ris så får man ofta även med pommes frites. Haha, klart annorlunda. De är klart tokiga i sötsaker. Ingen saltlakrits så långt ögat når, men donuts, choklad, och väldigt sött godis. Deras dessert som hittas överallt kallas för Pastel de Nata, en sorts smördegsbakelse med  gräddad äggkräm, ätes gärna med sprinklad kanel över. När jag testade den första gången så tyckte jag den var helt ok, men imorse när jag åt frukost och ville pröva en till så var det inte alls lika gott. Hahaha. Jag har svårt för kokt äggsmak, och det kändes i dagens tugga. unnamed (8)Jag vaknade tidigt och åt frukost men är tillbaka på hotellrummet för en stund för att sedan bege mig ut.
Dag 1 av 3 helt lediga dagar har börjat, och jag ska göra precis vad jag känner för.
Promenera, uppleva och inte försöka känna efter hur saknaden efter mina grabbar suger i magen.
Nu ska bara mobilen ladda en stund och jag ska hitta några bra P3-dokumentärer på Spotify, sedan är jag good to go. tom

 

Att vara en sucker för halsband.

DSC_3547Jag är en sucker för halsband, långa, korta, glittriga, diskreta eller iögonfallande. Ofta är det Liza som tillverkar halsband till mig och det senaste hon gjorde är en berlock med texten från Try med P!nk. Egentligen var det tänkt att ha den som nyckelring, men den var så fin att jag ändrade om lite och gjorde ett halsband av det istället.

Jag har en hel del halsband i min samling nu, men häromdagen fick jag hem ovan halsband och det blev genast en favorit. Ett litet diskret hjärtslag runt halsen som berättar om all kärlek som ryms där inne. tom

Expo Väst, reptilmässa.

DSC_3350Av en slump såg jag en liten artikel i Borås Tidning igår, att det skulle pågå en reptilmässa på Åhaga idag den 1 april. De flesta av er vet att jag älskar reptiler (de flesta, inte spindlar t.ex.) och att jag själv en gång i tiden hade en grön leguan vid namn Rambo. Sedan dess har jag under en kort tid varit inne på att köpa orm, men eftersom man behöver ha tillstånd och att terrariet inte skulle få plats på något bra ställe så lades planerna ner, och jag går istället och drömmer lite då och då om ett vackert inrett terrarium med något spännande där i.
Så idag tog jag och Elias, och åkte till Åhaga för lite egentid tillsammans. DSC_3317 DSC_3336 DSC_3340Och där fanns allt möjligt. Allt från jättesniglar till ormar, till syrsor och sköldpaddor. Det kändes lite makabert att ha djuren i små askar för uppvisning, men det var ju enbart för att de var till försäljning givetvis och bodde helt annorlunda annars. Det fanns ormar i alla dess färger och jag såg till och med en liten bebis-leguan som jag blev lite förälskad i. Det fanns däremot mängder av kameleonter, och både jag och Elias skojade om att köpa hem en till pappan 😉DSC_3345 DSC_3349 DSC_3342DSC_3327 DSC_3329Och givetvis fick vi avsluta (eller börja, beror på vem man frågar) med en fika. Varma vaniljhjärtan och en helt egen dricka gjorde hans dag.
Han är nästan lika fascinerad som jag av annorlunda saker, och det är kul och se honom så öppen och oblyg. Han frågade alla möjliga frågor till utställarna och lyssnade storögt när någon berättade om en syrsa som kunde bli så stor att den kunde äta små fåglar.
Han är en väldigt fin stor, liten kille med många frågor och funderingar som bubblar upp.
Och det var väldigt mysigt efter en hel veckas sjukdom att få vara med honom, och hålla honom i handen. tom

1,5 månads intensivt firande av födelsedagar är igång!

DSC_2823Ett stort tack för ALLA fina ord om mitt förra inlägg.
Det känns verkligen fint att få dela med sig av något tufft när man får så mycket kärlek istället för näthat.
Av hela mitt hjärta: tack. <3

Om det är någonting vi är bra på i släkten, så är det att bunta ihop de flesta födelsedagar inom en kort period. 6 födelsedagar inom loppet av ca 1,5 månad och igår var det min lilla mammas födelsedag. Tidigt på morgonen dök vi upp med en liten blomma, trisslotter och nybakade frallor från ICA Maxi. Mamma stod för väldigt gott kaffe, pålägg och glutenfritt knäckebröd. Jag har fortfarande problem med min mage så nu får jag nog försöka göra ett försök till att plocka bort det vita mjölet igen, för att se om det kan hjälpa mig.
Ett fantastiskt vackert väder blev vi bjudna på ute i Hedared.
Vi var inte riktigt rustade för någon kall promenad, så jag fick stå inomhus och betrakta de där åkrarna som var fyllda med frost och badade i solljus.
DSC_2827 DSC_2837 DSC_2845Philip bjöd på sig själv och var överallt som vanligt medan Elias mest hängde med kusinerna och morfar. Mamma bjöd på go-lunch innan vi åkte tillbaka hem där vi fick Englands-besök av Sarah & Andreas en sista gång innan de åker tillbaka hem igen. Andreas är ursprungligen från Småland, men träffade Sarah via nätet och bestämde sig för att flytta dit. De var här i somras och hälsade på och bestämde sig för att förgylla vår eftermiddag och kväll med ytterligare ett besök och vi åt Christmas-cake och Mini Mince pies som Sarah tagit med. Sött, tungt och alldeles ljuvligt. DSC_2855
Så idag börjar då det ”nya” livet igen.
Dagen då jag förändrar 2017 till det bättre på så många sätt.
Jag har en sista ledig dag från jobbet och ska försöka få med mig familjen ut på en kylig promenad. Solen lyser visserligen inte, men det ser ut att vara alldeles ljuvligt ute, och jag behöver bota de där tunga tankarna som hänger över mig. Säger som min alldeles för smarta chef brukar skriva: ”Skapa dig din egen lycka, skapa dig en bra dag” istället för att hoppas på att det ska dyka upp.
Så lite musik, lite kaffe och springa efter en Philip som tycker det är en alldeles utmärkt idé att slänga sig från trappan.
Japp.
Vilda bebin är igång idag med!tom

Att börja på ett nytt år och inse att man mått väldigt dåligt…

DSC_2572Nej, egentligen ska detta inte bli någon snyftblogg, men jag har bestämt mig för att med ett nytt friskt 2017 kommer ett nytt friskt humör, tålamodsdepåerna är på nytt-tankade och energin i huvudet är till max. Ny kraft och ny energi som ska portioneras ut över året som kommer. För att jag ska kunna gå vidare så kommer här en liten uppdatering om varför det varit så tyst här, om det nu fortfarande finns några som tittar in då och då. Julen och nyår har varit helt okej, framför allt nyår där Elias fyllde 5 år och han fick bestämma hur hela nyårsaftonen skulle gå till. En sån himla fin kille med stora känslor och spring i benen.
DSC_2719 DSC_2729 DSC_2750 DSC_2807

Men iallafall.
Ska vi ta en liten tillbakablick då, för att lägga alla korten på bordet?
Håll i er, för det tenderar att bli både bittert och surt.

Någonstans när jag började jobba kämpade jag extra hårt för att hålla ihop allt. Familjen, intressen, barnen, heltidsjobb och träning. Mitt sikte var helt inställt på att klara av allting, ha den perfekta vardagen där jag skulle räcka till alla. Men en tuff höst på jobbet, ett ständigt dåligt samvete för att träningen inte riktigt gav mig den energin jag behövde. Jag åt väldigt dåligt (dvs väldigt LITE och trots att jag inte gick ner mer i vikt så kickade ätstörningen in, fast åt fel håll, och till slut åt jag i princip ingenting) och samtidigt hade Mats en paus med psykologen då hon var sjukskriven en längre tid. Väldigt lite pengar och väldigt mycket saker man ville gjorde helt enkelt att jag någonstans på vägen tappade i princip allt och jag började till och med fundera på om inte jag och Mats skulle ha det bättre på var sitt håll.
Philip har vuxit upp från en liten spädgris till en riktigt aktiv kille med oerhört bestämda åsikter och det har varit en enorm omställning från lugna och känsliga Elias till att handskas med en vilding som Philip, som är över allt, retas, pillar och kastar allt som kommer i hans väg.
Det är en oerhörd tur (eller snarare skicklighet ;)) att han är så fantastiskt söt som han är och att han mestadels sover hela nätter igenom så vi får möjlighet att vila några timmar varje dygn iallafall.
DSC_2770

Och någonstans på vägen slutade jag träna och började äta allt istället. En del av november och större delen av december har varit en enda stor ätarfest, något som gjort att värken kommit som ett brev på posten.
Japp, det har varit en stor del av min höst/vinter 2016, och när jag inte ens använt kameran mer än i ”måste”-syften så har jag verkligen insett att jag varit riktigt dålig och att det helt enkelt har fått vara okej att vara det.

En hel del vänner har gått sin väg för att jag inte orkat hålla kontakt, en hel del grannar har säkerligen höjt på ögonbrynen över att vi knappt visat oss ute mer än nödvändigt och besökare har säkerligen reagerat på kaoset som varit och är här hemma.
Min kamera har jag knappt använt, utan den har legat och dammat till sig.

Men vet ni vad?
Den fina familj jag har hjälper mig, de vänner som orkat stå kvar är de som verkligen betyder något, det jobb jag har älskar jag; men jag har lärt mig att jag måste säga nej ibland. Barnen är helt fantastiska och hemmet får se ut som ett kaos just nu, för jag ORKAR inte. Jag har sprungit in i en känslomässig vägg och försöker just nu starta om och hitta tillbaka till en bra nivå för mig, och som passar mina barn och min man.
Ja, min man.
Han kämpar på han med och även om han kommit en bra bit på väg, så orkar inte han heller och vi ska faktiskt få hjälp båda två nu att hitta tillbaka till oss. Jag skäms inte för att säga det, jag är hellre öppen med det istället för att det ska bli en massa skitsnack från folk som gillar att skapa sina egna skitiga historier om andra människor.

Vi har även fått en hel del nya bekantskaper under sista halvåret som betyder otroligt mycket för mig och jag har även, tillsammans med Mats startat en stream, där vi spelar spel (WoT), som blivit ganska stor på väldigt kort tid. Tanken är att jag ska utvecklas inom det möjligtvis och i november var vi och träffade andra likasinnade på Arsenalen i Strängnäs en solig lördag. DSC_2523 DSC_2352 DSC_2343 DSC_2334 DSC_2385 DSC_2451Att gå runt där och höra folk känna igen mig var annorlunda men kul, och att få träffa andra som man lärt känna via gaming-världen var jättekul, på kort tid har flera blivit riktigt goda vänner och det är samtidigt kul att äntligen ha hittat en hobby som jag och Mats har, tillsammans. Det har dock tagit VÄLDIGT lång tid att våga berätta det för min familj, dvs att jag streamar och försöker göra mig ett namn där, och när det väl var ute så kändes det så himla bra. Jag kan fortfarande tycka att det är lite jobbigt att erkänna att jag är en kvinnlig gamer, men det går bättre och bättre. Jag tycker det är fantastiskt kul, jag har på kort tid utvecklat min engelska till något bra och jag har utvecklat min kunskap om spelet och stridsvagnar vilket är min hemliga kärlek.
Haha, och så var det ute på min blogg med.

Vad är tanken för 2017?
Jo, att bli stark igen. Främst i huvudet men även i kroppen. Att framkalla min egen lycka igen, istället för att gå runt och vara bitter och vänta på något bättre. Jag har erkänt att jag inte mår bra, jag har accepterat att jag inte mått bra, och nu kommer en tid där jag ska läka och komma tillbaka. Och jag vet att med den hjälp jag kommer få inom snar framtid så kommer det gå alldeles utmärkt.
Snart ska även Philip (som fortfarande inte tycker det finns någon anledning att gå, fastän han kan) börja på förskolan och Mats går tillbaka till jobbet så vi även får två inkomster igen och kan börja planera en roligare framtid.

Så. Nu är det ute, allt mellan himmel och jord och nu börjar 2017.
Det kan bara bli bättre. tom

Att vara tillbaka i det jobbiga…

DSC_1899Som jag sagt flera ggr, det är trögt nu.
Mycket på jobbet, mycket hemma, Mats mår sådär i perioder och vi alla står och stampar på samma ställe.
Att dessutom Philip har fått för sig att vakna på nätterna, precis som Elias gjorde när han var liten gör ju inte att man får mer energi precis. Jag är vissa dagar superduktig, är på gymmet, äter rätt och är mitt bästa jag medan andra dagar är det ned som en pannkaka och huvudet orkar inte stå emot allting.DSC_1772 DSC_1897Och jag antar att livet behöver vara så ibland, dvs jobbigt. Så man kan uppskatta det roliga och ljuvliga, när det väl tar över.
Men det är tungrott och energin som ska finnas till så mycket annat går mest åt till att försöka få lite sömn, hitta tillbaka till den röda tråden och jobba. Det är lite som man kastats tillbaka 3-4 år och E knappt sov och det enda man gjorde var att jobba, gnälla om hur lite sömn man fick och hur dåligt samvete man hade för det mesta här i livet.
Snart hoppas jag att det vänder.
Snart.

tom

Frallan Astrid

DSC_9671 DSC_9701 DSC_9720 DSC_9789 DSC_9741 DSC_9779En sån liten plutt hon är, lilla Astrid.
För två år sedan satt Molly just där, på stigen och hade tom blick.
Idag var det en liten valp, vid namn Astrid som fick skänka den stigen ett litet mysigare minne. <3tom