Bloggen om Mats, Christine och Molly

Surt sa räven om rönnbären.
Surt sa jag när jag stack ner näsan i mina kängor jag använt vid ridningen. De luktar verkligen illa och jag hoppas verkligen jag lyckas rädda mig själv från skammen jag kommer känna om jag ska bära dem snart igen. Någon som har några extremt bra knep för att få bort lukten ur kängor?

Sitter och lyssnar på ”Dancing on my own” samtidigt som min näsa rinner. Är förkyld och haft lite idag så jag tog en sjukdag. Det har behövts, för nu känner jag mig mycket bättre och pallrar mig till jobbet igen.
Dagen idag har gått åt till att fundera, prata och tänka. Mats har äntligen möjlighet att byta jobb med bättre möjligheter och andra arbetstider som passar sig för hundägare, vilket innebär att OM vi ska flytta så behöver vi helt plötsligt inte ha så brått, vi kan vara kräsna och bestämma själv, inte låta andra bestämma åt oss.
Visst låter det som om vi är världens flamsigaste och virrigaste människor, men hey vi trivs ju trots allt i Hedared (förutom vissa grannar) så det kändes ändå som ett bra beslut… Visst känns det surt att behöva lägga mycket tid på bussåkning, anpassa sitt liv och pussla, men å andra sidan så får både jag, Molly och Mats ut så mycket mer av att bo här ute.. Molly har ju blivit den där hunden jag mer eller mindre strävat efter sedan vi fick henne, och jag tror nog inte hon blir speciellt ledsen om vi inte flyttar. Och det känns ju ändå som hemma här ute (förutom att vi behöver lägga ner lite mer energi på inredning framöver).
Hyresvärden ska dessutom bygga nya, andra lägenheter som ligger precis runt knuten, och vi har redan paxat en utav dem. Det kommer väl dröja ett år innan inflyttning, men är vi kvar i Hedared då så har vi ett framtidsboende med egen uteplats till och med. Allt löser sig till slut ändå, även om vi inte är där än. Livet bjuder med andra ord på hastiga svängar lite då och då i denna eviga berg- och dalbana. Men vad gör det?
Oavsett så känns det skönt att ha en någorlunda rak stig att gå på igen, vi har funderat mycket på detta i flera månader, så det känns som en sten lättat från axlarna…

Ända sedan jag var liten har hästar fascinerat mig. Men efter flertalet olyckor och annat som kommit i vägen så har jag blivit nervös & osäker. Så jag studerar gärna hästar på håll, betraktar deras skönhet och nöjer mig med det. Visst drömmer jag om att få susa fram på hästryggen igen, men när det väl kommer till kritan så blir jag osäker.
Men så fick jag ett erbjudande häromdagen av min jobbarkompis; följ med och rid på fredag eftermiddag efter jobbet.
*Pang*
Och där föll jag. Ibland måste man satsa lite för att vinna. Så ja tackade ja, fyllde oron med goda tankar och laddade med gott humör, skratt och fniss på jobbet innan vi drog oss mot Sexdrega. Hämtade ett stycke fundersam travare i en lerpöl till hage, ryktade, njöt av känslan och fick hjälp att sadla och tränsa på.
Helt plötsligt satt jag 1,65 meter ovanför jord, och jag log. Det kändes ju bra! Himlen öppnade sig och fullkomligt dränkte oss innan vi ens hunnit ut på ridvägen. Men det gjorde inget.
Provade på och travade fram, rida lätt gick bra när man väl hittat balansen, även om det kändes som jag hängde & flängde i sadeln. Stackars Nikita måste undrat vad det var för studsboll som satt på hennes rygg,  men hon var trogen och lyssnade på mig.
Efter att ha känt på balansen både i skritt, trav och några försök att gå förbi en riktigt snygg hingst, så var det dags för det stora provet; galopp.
Och när jag hittat rytmen, så kändes det som jag aldrig gjort annat. Ville skrika Tjooo-hooo i skogen, men då hade nog Mela trott att jag var galen. Så jag skrek inne i mitt huvud och manade på Nikitia lite till. Trots att regnet piskade mig i ansiktet, och trots att stiglädrena skavde mot de dyngsura ridbyxorna, så kändes det verkligen som om jag var levande!
I slutet av ridturen fick vi dock oturen att träffa på en lastbil och den ville Nikita inte alls gå förbi utan försökte med allt hon kunde för att inte behöva möta detta mördarstycke. Men jag lyckades hålla mig kall och bestämde vart vi skulle. Lastbilschauffören var snäll och saktade ned och stannade till och med för att vi skulle kunna ta oss förbi utan någon olycka. *Bugar & bockar*
Jag är väldigt nöjd med mig själv att jag vågade, den ridturen kommer jag kunna leva på länge!

Och för att skryta om Molly så visade hon sig extremt duktig på morgonpromenaden. Var uppe hos mamma och pappa, lös (som vanligt) när det bakom knuten kommer två stora bruna jakthundar bara 2 meter ifrån Molly. Jag ser direkt på henne vad hon tänker göra, så jag ryter till Molly, nej! och det lilla monstret vänder sig om och struntar i utfallet, trots att hon var lös! Hon slickar sig om munnen och väntar på belöning, och jag fiskar upp en gammal bit av levergodis. Hahahaha, hon är så störtskön den hunden!
Så jäkla nöjd och stolt över henne! Hon sa inte ens något till hundarna innan jag gav henne tillåtelse.

Med Mats är det inte lika bra. Han är stel, har ont och ska på måndag besöka läkare igen.. Stackars lilla husbandet, vi håller tummarna att han blir bra fort.

Idag åker vi till Dalsjöfors för att umgåsas med familjen, fiska kräftor och grilla över öppen eld. Håll tummarna att jag inte lyckas trilla i sjön som jag gjorde förrförra året!

Igår var jag på Almenäs och beskådade vackra Linda & Jonas, när de vigdes på M/S Svanen. Linda såg verkligen ut som en prinsessa, hon hade en utav de vackraste klänningarna någonsin, med en fin bukett och en sminkning & frisyr som verkligen gjorde intryck. Jag och Linda brukar allt som oftast endast träffas osminkade och i hundkläder, så det var en annorlunda syn, men ack så hjärtevärmande.
Blev själv lite fnittrig och bubblig, jag har fortfarande purfärska känslor från vår egen dag. Pep till när de båda svarade ja och solen började lysa, några av gästerna på bröllopet vände sig om… Jag är en sån svag och känslig människa nu för tiden.
Torkade tårarna, gratulerade brudparet och åkte hem till bakning av paj, kräftätning, vindrickande och vi spelade massor av gamla spel, som jag hade när jag var liten. Blev flerfaldigt mästare av Labyrinth, Hamburgerspelet och hade ostbåge-krig till Mollys stora förtjusning.
Härlig lugn lördag med andra ord.

Idag ringde telefonen, min jobbarkompis bjöd ut sig själv till Hedared och drog med sig Zingo, hennes Stabyhound-valp på 14 veckor. Med stort huvud, stora tassar och en smal, smal älgkropp, vinglade vi upp på fotbollsplanen. Molly verkade först inte bry sig så nämnvärt, utan tog hälsandet med ro.
Släppte henne först för att känna på läget. Sedan for Zingo iväg och Molly var en snäll lektant som aldrig förr. Runt, runt, runt gick det och de hade så kul ihop. Molly körde stora ringar för att Zingo skulle ha möjlighet att genskjuta henne och hinna ikapp. För att vara en 14-veckors-bebis var jag dock imponerad att han inte stod på huvudet i backen oftare.
För andra kanske inte hundlek  är något i större värde, men för mig betyder det guld. Det finns ingen härligare belöning än att se henne släppa loss.
Nu går hon till och med och nosar andra hundar i rumpan, tycker inte det är lika farligt med närkontakt och bjuder in till lek med de hon umgås med. Att leka har blivit hennes stora belöning, och hon tar verkligen för sig av sällskapet. Zingo fick till och med hänga i mungiporna på henne utan att hon sa ifrån.
Kan nog inte säga det nog många ggr, men jag är så glad för att vi har bitit ihop och låtit tiden gå, livet med Molly är så mycket enklare nu för tiden. Och jag är så glad för alla som vill ställa upp med hennes rehabilitering. Hjärta till er alla!
För 1 år sedan hade jag inte släppt henne med en okänd valp, men det visar ju bara att jag litar på henne nu och att hon gör enorma framsteg. Molly litar numer på att det är vi som har koll på vem hon kan tycka om och acceptera. Molly behöver inte själv visa oss det.

Väl inne tog vi oss en stärkande kopp kaffe med tillbehör, pratade jobb, framtid, bröllop m.m. Molly & Zingo slappade en stund, busade lite under bordet och gosade på golvet. Antar att valpspråket är ett utav de minst svårlästa för musen och förstod fort att Zingo enbart var en härlig prick med vassa tänder.

Nu kvällskiss, uppladdning för en ny veckas jobb och fortsätta leva livet. Det är inte så tokigt ändå, nu börjar nästa årstid… Hösten, en utav mina favoriter!

Foto: Sanna Friberg

Igår packade jag in godis, stol och smått & gott i bilen och for ännu mer ut på landet. Träff med Kreivis och Mivinnas stod på schemat. Träningsläger med andra ord. Så kul! Var lite fundersam hur Molly skulle sköta sig, jag har aldrig sett någon form av vallningsinstinkt hos Molly, men det är å andra sidan inte så konstigt, den enda vallningshunden jag har betraktat var av BC och de har ju lite annan teknik än en Aussie. De som sett Molly tidigare har sagt att hon inte varit jätteintresserad, utan varit lugn och försiktig.
Väl där visade sig Molly som en riktig liten stjärna, hon jobbade på bra i skaran av många Aussies som möttes upp. Inte ett enda utfall under hela dagen vilket känns som ett ordentligt framsteg. Jag kände mig lugn & avslappnad och nog växte sig kärleken ännu mer för min lilla blåa skönhet.
Inne i själva fållan så började ”instruktören” (Jag har glömt hennes namn) informera mig hur jag skulle stå, agera m.m. Eftersom jag var helt lost så fick hon hela tiden instruera mig, medans vi öste beröm över Mollan som inte var sådär ointresserad som jag trott. Inte en enda gång blev det bajsätning, utan hon for runt bland fåren och hade skitskoj! (Det märks på bilderna Sanna tog på oss, tack Sanna!) Jag skrattade högt över Mollys annorlunda beteende och det var jätteintressant att se hur hon reagerade. Dock kunde hon ju inte vara vallhund hela tiden utan gjorde givetvis några ”åh-vad-livet-är-underbart-rullningar” i fållan, så klart, det är ju Molly vi pratar om
Vi fick i oss lite lunch, pratade minnen med Kreivis-folket, tittade på andra vallningsekipage och beundrade BC:n Tims snygga eyening och kroppsspråk bland fåren.
Andra gången i fållan skulle jag gå in själv och agera fårherde. Kände mig lite nervös, att bara slänga sig in bland fåren, när jag bara sett vallning på håll innan. Det var inte riktigt lika lätt och jag kände mig verkligen jättesnurrig när Molly rusade runt, runt, runt, medans jag själv skulle försöka vara en god herde och skydda mina får och ta oss runt i fållan och få kontroll på hunden. Några ggr höll jag på att snubbla på fåren och jag borde fått dagens i särklass sämsta betyg, men vi hade KUL! En eller två ggr lossnade det i kroppen och huvudet samtidigt och jag fick till några bra markeringar på Molly med pinnen och en gång lyckades jag rappa till henne över nosen för att försöka få ut henne på snyggare rundningar, men hon sket i vilket och sprang där med sitt leende över läpparna. Sammanfattningsvis så var det kul i allafall även om jag har svårt att tro att det är något vi kanske kommer fördjupa oss i.
Därefter var planen att åka till Vinna HC och träna ringträning, kanske lite agility m.m. men min rygg var verkligen trasig och huvudet likaså. Jag har inte gjort något sådant här ansträngande innan sjukdomstiden och erkände mig besegrad när jag väl satte mig i bilen och försökte hålla huvudet skarpt hela långa vägen hem.

När vi kom hem möttes jag av en utvilad Mumma och en trött Mats. Vi käkade lite och tittade på tv tills jag insåg att jag var tvungen att följa med och fiska. Så in med sakerna i bilen igen och ner till Valsjön där Svensson-Svensson var laddade för att försöka få upp gammelgäddan.
Molly och Mumma hade stollyrace på sandstranden och en gång lurade Molly ner Mumma i vattnet så hon blötte sina stackars prinsesstår. De levde loppan i flera timmar innan syster äntligen fick sin gädda, på hela 330 gram. Vi skrattade högt åt fångsten och begav oss hemåt. Behöver jag säga att jag somnade tidigt?

Veckan som gått har varit ganska omställande. Vi har flyttat från våra gamla lokaler på Kärrgatan till Humlegatan, på Bergsäter. Det är oerhört vackra och fräscha lokaler vi ska spendera våra jobbtider på. Vi har fått eget gym och bastu på jobbet.
Jag och Mats har diskuterat massor och insett att vi nog behöver flytta från Hedared. Tyvärr blir inte livet alltid som man tänkt sig. Vi flyttade till Hedared för att vi hade en hundvakt, hade vi inte det hade vi inte ens tänkt tanken. Mollys hundvakt flyttade från Hedared i början av året, men det har ändå fungerat eftersom Mats jobbat de okristna tider han gjort. Men för att även Mats ska kunna ha ett drägligt liv så är vi tvungna att ändra vår levnadssituation. Först hade vi hittat en ny, potentiell hundvakt, men som tyvärr fick förhinder i sista sekund. Och att pussla med tiden dagarna i ända är ingen heltidslösning, det är jobbigt att hela tiden gå runt med ständig oro för hur man ska lösa dagarna med hund.
Så vi får svälja vår stolthet och flytta. (Som det ser ut just nu i allafall)
Det känns verkligen skittråkigt att bege sig till stan igen, men Mollys välbefinnande kommer alltid i första hand, och att omplacera henne bara för att vi ska få bo i lugn (?) och ro på landet är inte ett alternativ. Så för tillfället håller vi ögon och öron på helspänn för att se vad vi kan få möjlighet till.

Det straffar sig att vara otrogen.
Min vän Anna, frisör, har klippt mig i 6 år, vi har gått igenom allt från näst intill snaggat, till hårförlängningar och bruduppsättningar.
Men nu har hon inte haft lediga tider på väldigt länge som fungerar med hur jag jobbar så jag gjorde ett felsteg igår.
Jag var otrogen och gick till Vivåga.
Först tyckte jag att det kändes spännande att jag vågade prova något nytt, jag som vanligtvis fall går till ställen där jag vet vad jag får. Jag är bekvämligheten själv och provar gärna inte något nytt om jag inte behöver.

Tjejen jag blev hjälpt av schamponerade, klippte och fönade medans jag försökte vara artig och föra en liten konversation som hon inte nappade på.
Ville ha en härlig bobfrisyr, lite halvuppklippt med en snygg vinkling. 
Det blev ju inte..ehm, riktigt så.
Jag vet inte vad hon som klippte mig tänkte på, men uppenbarligen straffade någon mig eftersom jag begick detta snedsteg.
Hon klippte alldeles för kort vid örat, och det som skulle vara lite längre blev väldigt mycket längre så att det inte gick ihop i en snygg form. Utan ja, det blev ett jack mellan det korta och det långa.
När jag kom hem kände jag mig lite smått panikslagen, och inte blev det mindre efter att Mats utropade:
”Du kanske skulle gå tillbaka och säga att du tycker du ser ut som en fågelskrämma i huvudet…”
Lade dock lite egna slingor igår kväll och fick ordna till frisyren lite själv.. så nu känns det inte lika hemskt.. Däremot så besparar jag er alla för foton framöver i framtiden. Jag ska bara vara BAKOM kameran, inte framför…
Det fina i kråksången är ju att det växer ut så småningom, men en läxa har jag lärt mig iallafall;
Jag ska aldrig mer vara otrogen mot dig Anna…