Att ha gjort MyDog för första gången på 6 år.

DSC_28862011 var jag senast på MyDog. Då var jag fortfarande hundägare och hade det som mitt största intresse.
Sedan Molly gick bort september 2014 har jag inte velat ha en ny hund, och det hänger faktiskt fortfarande i. Just nu när Philip är som värst (igår döpte vi om honom till Fy-lip istället) så vill jag inte ens tänka på en hund att gå ut med x antal ggr om dagen, uppfostra och ha dåligt samvete för, träning som blir väldigt knapp och rutiner som bör hållas.

Men.
Igår fick jag en julklapps-upplevelse av min syster, jag skulle få åka med Jenne och hennes barn till MyDog och få mitt hundbehov stillat.
Det häftiga känns fortfarande; intresset ligger fortfarande där under och skvalpar, som en förkylning som inte vill bryta ut, fast oerhört mycket bättre vill säga. När vi tittade t.ex. på nosework och freestyle så ligger fortfarande drömmen undanplockad någonstans; dvs att ha en stjärna att träna och tävla med.
Någon gång i framtiden så kommer det bli en ny hund, men det dröjer år, och barnen ska vara stora nog att hjälpa till.
Någon annan däremot som är sugen på hund är familjen Svensson-Svensson, dvs min syster med familj. De är mer ute efter en sällskapshund och barnen gick själva bland rastorget och tittade på hundraser, frågade mycket och läste broschyrer. DSC_2873 DSC_2876 DSC_2879Det är kul att gå runt där och fortfarande se ansikten som man kände igen från förr, jag kramade Sandra i Aussie-montern som fortfarande är en oerhört nära vän (och som prompt påminner mig om att jag behöver en Aussie i mitt liv) och provade en otroligt fantastisk massagestol, där jag hade kunnat sitta en större delen av dagen, om det nu var så att jag hade fått bestämma själv. DSC_2891Och så fanns det ju alla fantastiska hundar, allt från pyttelitet till stora Grand Danois som travade runt i ringarna. I 5 timmar vandrade vi runt där och lyssnade, tittade och klappade. Det var verkligen en fröjd att få spendera lite tid med det som varit mitt liv så himla länge, och kunna komma hem och sedan få återhämta mig och inse att intresset finns där, men det behöver inte väckas till liv än.
Tack Jennie & barnen för en härlig lördag.

Det blev förresten en alldeles för tidig söndag, Fy-lip bestämde sig för att vakna runt 5 och tycka att vi skulle gå upp. Nu blev han trött igen, så jag ska passa på att vila lite till innan stormen vaknar till liv.
Det är snö ute, jag har kaffe och det tyst igen i lådhuset.
tom

Att ha -16 utanför fönstret.

DSC_2872Det är kallt ute. -16 ute visar termometern utanför dörren på.
Mössor och vantar, overall, fusk-olle och hela faderullan behövs ute.
Jag är dålig på kyla.
Har alltid varit och antar att jag alltid kommer vara det, för jag behöver spendera kvällarna under den elektriska värmefilten jag fick av Mats i julklapp. Händerna är stela och jag går mest runt och huttrar hela tiden. Det är med andra ord inte jättelockande att ta sig ut även om vädret är helt underbart att beskåda.
Jag höll i Vilda Bebin när han stod i fönstret och knackade på rutan, när mina ögon fastnar på balkongloungen och huvudet börjar genast drömma om lite varmare dagar, med sol och en kopp kaffe i handen och trevligt sällskap.
Men det dröjer och jag får helt enkelt överleva kylan och mörkret först.
Och jag tänker ta mig igenom det på allra bästa sätt. DSC_2858 DSC_2860 DSC_2864Så hur gör man det en ledig dag?
Jo, man bokar biljetter för mig och Elias på bio, vi ska se den nya Bamse-filmen och han har redan bestämt att han ska äta popcorn och ha saft att dricka till. Jag fick två biobiljetter av VD:n på jobbet för att jag hjälpte till att arrangera en del av julfesten, så då bestämde jag ganska fort att Elias och jag skulle få lite egentid.
Så från 7 imorse har han pratat om och om igen om vad klockan är så vi inte kommer försent till bion.
Min lilla guldklimp som blivit så stor att han numera försöker lära sig klockan, han vill lära sig att läsa och vara världens bästa storebror.
Mats och Philip stannar hemma och leker med tåg antar jag, P är dödsförtjust i tåg, precis som Elias var, och i 2 dagar i rad har han rusat efter ett självgående tåg som ingen annan får ha förutom han.

Imorgon ska jag få en utav mina julklappar av min syster.
Vi ska åka till MyDog och spendera en hel dag på hårda mässgolv och frossa i hundar.
Har inte varit på MyDog på flera år, så det ska bli kul att gå där och mysa vid rasklubbstorget, titta på uppvisningar, se vissa raser ställas ut m.m. Det är lite roligt att tänka på att jag förr hade det som min enda hobby, och att jag dessa dagar inte alls är intresserad på samma sätt. Kanske någon gång om några år, när barnen är stora och man lever ett lite mer lyxigt liv, men absolut inte nu.
Så därför ska jag njuta av andras hundar så mycket jag kan.

Men först en fredag med den blonda, känsliga och mjuka killen.
2017 börjar inte alls tokigt :) tom

1,5 månads intensivt firande av födelsedagar är igång!

DSC_2823Ett stort tack för ALLA fina ord om mitt förra inlägg.
Det känns verkligen fint att få dela med sig av något tufft när man får så mycket kärlek istället för näthat.
Av hela mitt hjärta: tack. <3

Om det är någonting vi är bra på i släkten, så är det att bunta ihop de flesta födelsedagar inom en kort period. 6 födelsedagar inom loppet av ca 1,5 månad och igår var det min lilla mammas födelsedag. Tidigt på morgonen dök vi upp med en liten blomma, trisslotter och nybakade frallor från ICA Maxi. Mamma stod för väldigt gott kaffe, pålägg och glutenfritt knäckebröd. Jag har fortfarande problem med min mage så nu får jag nog försöka göra ett försök till att plocka bort det vita mjölet igen, för att se om det kan hjälpa mig.
Ett fantastiskt vackert väder blev vi bjudna på ute i Hedared.
Vi var inte riktigt rustade för någon kall promenad, så jag fick stå inomhus och betrakta de där åkrarna som var fyllda med frost och badade i solljus.
DSC_2827 DSC_2837 DSC_2845Philip bjöd på sig själv och var överallt som vanligt medan Elias mest hängde med kusinerna och morfar. Mamma bjöd på go-lunch innan vi åkte tillbaka hem där vi fick Englands-besök av Sarah & Andreas en sista gång innan de åker tillbaka hem igen. Andreas är ursprungligen från Småland, men träffade Sarah via nätet och bestämde sig för att flytta dit. De var här i somras och hälsade på och bestämde sig för att förgylla vår eftermiddag och kväll med ytterligare ett besök och vi åt Christmas-cake och Mini Mince pies som Sarah tagit med. Sött, tungt och alldeles ljuvligt. DSC_2855
Så idag börjar då det ”nya” livet igen.
Dagen då jag förändrar 2017 till det bättre på så många sätt.
Jag har en sista ledig dag från jobbet och ska försöka få med mig familjen ut på en kylig promenad. Solen lyser visserligen inte, men det ser ut att vara alldeles ljuvligt ute, och jag behöver bota de där tunga tankarna som hänger över mig. Säger som min alldeles för smarta chef brukar skriva: ”Skapa dig din egen lycka, skapa dig en bra dag” istället för att hoppas på att det ska dyka upp.
Så lite musik, lite kaffe och springa efter en Philip som tycker det är en alldeles utmärkt idé att slänga sig från trappan.
Japp.
Vilda bebin är igång idag med!tom

Att börja på ett nytt år och inse att man mått väldigt dåligt…

DSC_2572Nej, egentligen ska detta inte bli någon snyftblogg, men jag har bestämt mig för att med ett nytt friskt 2017 kommer ett nytt friskt humör, tålamodsdepåerna är på nytt-tankade och energin i huvudet är till max. Ny kraft och ny energi som ska portioneras ut över året som kommer. För att jag ska kunna gå vidare så kommer här en liten uppdatering om varför det varit så tyst här, om det nu fortfarande finns några som tittar in då och då. Julen och nyår har varit helt okej, framför allt nyår där Elias fyllde 5 år och han fick bestämma hur hela nyårsaftonen skulle gå till. En sån himla fin kille med stora känslor och spring i benen.
DSC_2719 DSC_2729 DSC_2750 DSC_2807

Men iallafall.
Ska vi ta en liten tillbakablick då, för att lägga alla korten på bordet?
Håll i er, för det tenderar att bli både bittert och surt.

Någonstans när jag började jobba kämpade jag extra hårt för att hålla ihop allt. Familjen, intressen, barnen, heltidsjobb och träning. Mitt sikte var helt inställt på att klara av allting, ha den perfekta vardagen där jag skulle räcka till alla. Men en tuff höst på jobbet, ett ständigt dåligt samvete för att träningen inte riktigt gav mig den energin jag behövde. Jag åt väldigt dåligt (dvs väldigt LITE och trots att jag inte gick ner mer i vikt så kickade ätstörningen in, fast åt fel håll, och till slut åt jag i princip ingenting) och samtidigt hade Mats en paus med psykologen då hon var sjukskriven en längre tid. Väldigt lite pengar och väldigt mycket saker man ville gjorde helt enkelt att jag någonstans på vägen tappade i princip allt och jag började till och med fundera på om inte jag och Mats skulle ha det bättre på var sitt håll.
Philip har vuxit upp från en liten spädgris till en riktigt aktiv kille med oerhört bestämda åsikter och det har varit en enorm omställning från lugna och känsliga Elias till att handskas med en vilding som Philip, som är över allt, retas, pillar och kastar allt som kommer i hans väg.
Det är en oerhörd tur (eller snarare skicklighet ;) ) att han är så fantastiskt söt som han är och att han mestadels sover hela nätter igenom så vi får möjlighet att vila några timmar varje dygn iallafall.
DSC_2770

Och någonstans på vägen slutade jag träna och började äta allt istället. En del av november och större delen av december har varit en enda stor ätarfest, något som gjort att värken kommit som ett brev på posten.
Japp, det har varit en stor del av min höst/vinter 2016, och när jag inte ens använt kameran mer än i ”måste”-syften så har jag verkligen insett att jag varit riktigt dålig och att det helt enkelt har fått vara okej att vara det.

En hel del vänner har gått sin väg för att jag inte orkat hålla kontakt, en hel del grannar har säkerligen höjt på ögonbrynen över att vi knappt visat oss ute mer än nödvändigt och besökare har säkerligen reagerat på kaoset som varit och är här hemma.
Min kamera har jag knappt använt, utan den har legat och dammat till sig.

Men vet ni vad?
Den fina familj jag har hjälper mig, de vänner som orkat stå kvar är de som verkligen betyder något, det jobb jag har älskar jag; men jag har lärt mig att jag måste säga nej ibland. Barnen är helt fantastiska och hemmet får se ut som ett kaos just nu, för jag ORKAR inte. Jag har sprungit in i en känslomässig vägg och försöker just nu starta om och hitta tillbaka till en bra nivå för mig, och som passar mina barn och min man.
Ja, min man.
Han kämpar på han med och även om han kommit en bra bit på väg, så orkar inte han heller och vi ska faktiskt få hjälp båda två nu att hitta tillbaka till oss. Jag skäms inte för att säga det, jag är hellre öppen med det istället för att det ska bli en massa skitsnack från folk som gillar att skapa sina egna skitiga historier om andra människor.

Vi har även fått en hel del nya bekantskaper under sista halvåret som betyder otroligt mycket för mig och jag har även, tillsammans med Mats startat en stream, där vi spelar spel (WoT), som blivit ganska stor på väldigt kort tid. Tanken är att jag ska utvecklas inom det möjligtvis och i november var vi och träffade andra likasinnade på Arsenalen i Strängnäs en solig lördag. DSC_2523 DSC_2352 DSC_2343 DSC_2334 DSC_2385 DSC_2451Att gå runt där och höra folk känna igen mig var annorlunda men kul, och att få träffa andra som man lärt känna via gaming-världen var jättekul, på kort tid har flera blivit riktigt goda vänner och det är samtidigt kul att äntligen ha hittat en hobby som jag och Mats har, tillsammans. Det har dock tagit VÄLDIGT lång tid att våga berätta det för min familj, dvs att jag streamar och försöker göra mig ett namn där, och när det väl var ute så kändes det så himla bra. Jag kan fortfarande tycka att det är lite jobbigt att erkänna att jag är en kvinnlig gamer, men det går bättre och bättre. Jag tycker det är fantastiskt kul, jag har på kort tid utvecklat min engelska till något bra och jag har utvecklat min kunskap om spelet och stridsvagnar vilket är min hemliga kärlek.
Haha, och så var det ute på min blogg med.

Vad är tanken för 2017?
Jo, att bli stark igen. Främst i huvudet men även i kroppen. Att framkalla min egen lycka igen, istället för att gå runt och vara bitter och vänta på något bättre. Jag har erkänt att jag inte mår bra, jag har accepterat att jag inte mått bra, och nu kommer en tid där jag ska läka och komma tillbaka. Och jag vet att med den hjälp jag kommer få inom snar framtid så kommer det gå alldeles utmärkt.
Snart ska även Philip (som fortfarande inte tycker det finns någon anledning att gå, fastän han kan) börja på förskolan och Mats går tillbaka till jobbet så vi även får två inkomster igen och kan börja planera en roligare framtid.

Så. Nu är det ute, allt mellan himmel och jord och nu börjar 2017.
Det kan bara bli bättre. tom

Att vara tillbaka i det jobbiga…

DSC_1899Som jag sagt flera ggr, det är trögt nu.
Mycket på jobbet, mycket hemma, Mats mår sådär i perioder och vi alla står och stampar på samma ställe.
Att dessutom Philip har fått för sig att vakna på nätterna, precis som Elias gjorde när han var liten gör ju inte att man får mer energi precis. Jag är vissa dagar superduktig, är på gymmet, äter rätt och är mitt bästa jag medan andra dagar är det ned som en pannkaka och huvudet orkar inte stå emot allting.DSC_1772 DSC_1897Och jag antar att livet behöver vara så ibland, dvs jobbigt. Så man kan uppskatta det roliga och ljuvliga, när det väl tar över.
Men det är tungrott och energin som ska finnas till så mycket annat går mest åt till att försöka få lite sömn, hitta tillbaka till den röda tråden och jobba. Det är lite som man kastats tillbaka 3-4 år och E knappt sov och det enda man gjorde var att jobba, gnälla om hur lite sömn man fick och hur dåligt samvete man hade för det mesta här i livet.
Snart hoppas jag att det vänder.
Snart.

tom

Bröderna B.

DSC_1519 DSC_1527Dessa två. Finaste i världen. tom

Att ha en söndag med mina 3 grabbar.

DSC_1395Energin är på väg tillbaka. Eller just i skrivandets stund är jag dödstrött. Jag har suttit med bröllopsbilder i all oändlighet och just nu ligger de äntligen på lådan på väg till Göteborg.
Men igår kände jag att det äntligen börjar kännas lite lättare att andas. Jag har inte bokat upp mig på mycket alls, och det är viktigt. Att få umgås med min familj en tid framöver gör under för kropp och knopp och igår gick vi en ganska slapp och skön söndag där E var iväg hos sin bästa kompis Valter och lekte i 3 timmar innan vi gick dit för att fika och sedan gå hem. Även om snålblåsten ven i öronen så var det en jättehärlig eftermiddag med fina människor. DSC_1411 DSC_1449Philip tyckte det var superskoj att leka med de stora grabbarna och skrattade mest medan de ganska hårdhänt drog honom än hit, än dit. Själv var jag mest rädd att P skulle riva hela huset, han är en riktig vilding och kryper fort överallt och pillar på det han tycker ska pillas på. Gulligt fast man blir gråhårig. Speciellt om man inte är hemma hos sig själv. Hehe. DSC_1466 DSC_1468 DSC_1470 DSC_1479Och sedan gick vi hemåt.
Det blev verkligen höst med en gång och jag kanske inte gjorde allra rätt att raka nästan hela huvudet, för det var värst vad kallt det blev. Men skit samma, hösten är här och den är ljuvlig. Vackra färger och visserligen alldeles för mörkna mornar när man ska stiga upp tidigt, men skit samma. Jag älskar hösten ändå. tom

Att få visa ett litet smakprov på Johan och Carolin.

DSC_8822 DSC_8827 DSC_8917 DSC_8982sun DSC_9278pinkJag frågade bruden om jag fick använda några av bilderna på dem på hemsidan, vilket jag fick, så länge de inte hamnade på Instagram eller Facebook.
Jag blev så kär i dessa snabba, ögonblicksbilder, att jag ville visa dem.
Kärlek, passion och omtanke.
Bröllop <3tom

Att ha firat lillebror som helt plötsligt fyllde ett år.

DSC_1133Igår fyllde den här lilla tokstollen 1 år. 1 år sedan han stormade in i våra liv och gjorde vår familj komplett.
Lille Philip Nathanael Beausang.
Han fick börja morgonen med att öppna paket i storebrors säng, till allas förtjusning. Elias fick hjälpa till och Philip fick nya spännande saker. Vid 10 kom gästerna och då hade de med sig mer paket!
DSC_1157Vi serverade den traditionella brunchen, i något mindre skala. Mest för att livet är tufft just nu och jag inte orkar med så mycket mer än det nödvändigaste. Så ostbricka, amerikanska pannkakor, ägg, frallor, korv, köttbullar, bacon, wasabilax och andra godsaker dukades upp och i princip allt gick åt. DSC_1159 DSC_1177 DSC_1180Och där satt vi, fulla i magen och åt ännu mer och bara var. Philip fick smaka på chokladtårta och Elias åkte vidare med Jennie till stan och höstmarknaden efter kalaset. Själv vann jag nog inte pris för årets bästa mamma precis, eftersom jag åkte till jobbet och jobbade in lite övertid, på Philips ettårsdag.
Men nu är vi allafall här. Ett år senare.
Med världens bästa och knäppaste och vildaste lillebror som finns. tom

Att vara ganska slut och mör, men lycklig.

DSC_0261 DSC_0851DSC_0738DSC_0093Idag är jag helt slut, gårdagen spenderades i Göteborg på vackra Veronica & Jörgens bröllop. Från tidig morgon, till sen kväll.
Det var kul, soligt och magiskt vackert.
Men idag är det söndag och jag behöver nog ta en liten vilodag med familjen, städa, tvätta och bara vara.
Nyttigt. tom